Snapsprovning
Skottar brukar säga till mig ”att om ni öppnade era destillerier som gör kryddad sprit skulle vi åka över till er och göra besök”.  
Ett svalt kryddad brännvin till midsommarsillen eller till julbordets alla delikatesser är väl ett måste. I vårt gamla samhälle dracks spriten kryddad för att dölja finkel och andra fel, eller också som välgörande kurer och botande av diverse åkommor.
Isad kall som sveps ner i halsen och nersköljs med en öl och därefter ett ahhhhh.
Så går det väl vanligtvis till men att sippa på en sval akvavit, eller en besk är en helt annan sak. Vi har fantastiska traditioner i Skandinavien då det gäller kryddad sprit så varför inte arrangera en provning?
Vi provar att smutta på 4-5 sorter med varierande kryddningar.
Passande tilltugg är sillar, lax, ost.

För offert, kontakta mej!

.............................................................................................................................................
HISTORIK

Konsten att destillera kommer troligen från Kina och spreds via mellanöstern till Ryssland. Runt om i världen har vi genom olika metoder och traditioner jäst den lokala råvaran och sedan minskat vattenvolymen genom destillation. Cognac, whisky, calvados är sådana produkter som innan destillationen var vin, öl och cider.

Med ”vårt” brännvin menas ett rent okryddat destillat av potatis, säd eller cellulosa trots att ordet brännvin just var destillerat vin.

De första destillationerna i Europa skedde troligtvis på Salernoskolan i Italien och spriten användes främst till att bota och lindra då digerdöden härjade som värst. Munkar och vetenskapsmän tillsatte i spriten örter och allehanda dekokter då en av föreställningarna var att brännvinet kunde hjälpa människorna mot de dödliga sjukdomarna. I Sverige har brännvinet funnits sedan mitten av 1400-talet och då främst vid tillverkning av krut. Man blandade de olika ingredienserna (salpeter och träkol) och tillsatte brännvinet, sedan fick massan torka och krossades försiktigt till ett pulver.

Gustav Vasa såg tidigt till att hans soldater fick både öl och brännvin inför olika fältslag för att öka mod och tapperhet. Efterkommande kungar och befälhavare såg alltid till att ha ordentliga lager med sig och ingen armé eller flotta var stridsduglig utan brännvin. Under våra krig i östersjöländerna lärde sig våra soldater att tillverka sprit av säd. I stället för att använda dyrt importerat vin att destillera kunde man använda den billiga säden till samma resultat. Tidigare hade bara allmogen kunnat dricka svagt öl och det krävdes stora mängder för en rejäl fylla men i brännvinet gick det snabbare.

Niclas Eriksson beskriver i sin bok ”Den törstiges val” när den holländske diplomaten Anthonis Goeteeris kom till Stockholm 1616. Han blir bjuden på en representationsmiddag ordnad av amiralen Gyllenhielm ” Det bästa sättet att smälta in i den svenska kulturen var att supa rejält. Det var heller ingen skam att spy vid bordet. En av de svenska gästerna gjorde detta. Först söp han sig ordentligt full, sen sätter han två fingrar i halsen för att göra mer plats i magen, därefter torkade han sig med bordsduken om munnen”

I slutet av 1700-talet fick vi kunskap om hur man kunde tillverka brännvin av potatis och fördelen var att man kunde ta ut ur mer sprit per åkerareal jämfört med säd Brännvinet blev dessutom billigt och under några få decennier blev det en dryck som dracks i alla samhällsklasser. Morgonsup, middagssup, eftermiddagssup, kvällssup. Pigor, tjänstejon, barn, bönder, präster och borgare, ingen skillnad gjordes. Vi söp och som aldrig förr. Tjänstefolk på gårdarna till och med krävde brännvin för att arbeta och det var inte ovanligt att man fick betalt i brännvin. Man har räknat ut årskonsumtionen för en vuxen man var runt 100 liter jämfört med idag ca 2,5 liter. I varje socken och by stod en hembränningspanna och det utbredda supandet gjorde att man under missväxtår förbjöd brännvinsbränning då spannmålen tog slut och folket svalt. I en riksdagsdebatt under 1800-talet sa prosten och riksdagsmannen Casten Rabe: ”För den arbetande mannen som nödgas uppehålla livet med svag föda som potatis och salt är brännvinet ett nyttigt och nödvändigt tillskott”

1860 förbjöds husbehovsbränningen och endast fabrikstillverkad blev tillåten. Spriten blev också strikt reglerad med skatt och försäljningen skedde utav staten utsedda återförsäljare. Missbruket minskade drastiskt och mellan 1850 till sekelskiftet sänktes antalet brännerier från 30,000 till enbart ett åttiotal.

I ett led av kampen mot supandet var bildandet av Systembolaget. Försök hade gjort redan i mitten av 1800-talet i Falun med ett bolag som skulle ha hand om sprithandeln och därigenom minska supandet. Vinsten skulle gå till samhället för att finansiera ” för staden nyttig eller välgörande inrättning”. Den legendariske

politikern Ivan Bratt införde 1914 motboken och det så kallade Brattsystemet. Han ville minska de privata producenternas vinster och även minska svenska folkets alkoholvanor. Motboken begränsade radikalt inköpen för en vuxen till ett par tre liter per månad och var dessutom djupt orättvist. Som ett exempel fick en ogift eller av ej egen kraft försörjd kvinna någon motbok, inte heller gifta då de ingick mannens hushåll. Motbokssystemet avskaffades 1955 sörjd och saknat av få.

Utomlands är vi kända för vara måttliga med spriten på vardagar och att vi har bland den lägsta konsumtionen i Europa. Men när svensken festar så tar han i ordenligt, men vi är inte ensamma. Vi anses tillhöra det mindre smickrande området ”vodkadeltat” med länder som Norge, Finland, Polen och Ryssland.
Alkoholforskaren Per Frånberg säger ”Även om vi dricker minst så super vi värst”.

Kryddat brännvin.

Traditionen att krydda brännvinet har haft fler än en anledning. Munkar och läkare har sedan hundratals år haft egna deviser om brännvinets förträfflighet. De första destillatörerna, alkemisterna kallade destillatet för ”aqua vitae” som betyder livets vatten. Kelter och skottar kallade sitt för ”uisge beata” och hade samma betydelse.

Enligt EU:s definition är sprit smaksatt med en tydlig karaktär av kummin och dillfrö akvavit, och kommer ur samma ord.

Under 1300-talet började brännvin tillverkas i större kvantiteter och tron på livets vatten var stor. Den kunde bota de svåraste sjukdomar och parallellt fanns en stor kännedom om olika örters förmåga att förgöra olika former av krämpor. Blandar man dessa med brännvin får spriten en större förmåga att bota och det är under den här perioden vi får massor av nya bär och örtlikörer för medicinskt bruk främst via munkar och läkare. I våra breddgrader är det kvinnor som samlar örter och även destillerar. Detta gav dem en stor kunskap om våra medicinalväxter och än idag dricker vi brännvin kryddat med örter vars recept ursprungligen skulle bota olika sjukdomar. En annan anledning att krydda spriten kan vara att gömma dåliga smaker som finkel. Lade man sen flaskan eller kruset i en snödriva någon timme kan man hoppas på att elixiret mildrats något.

Dagens kryddade sprit finns i alla tänkbara smaker och vi har under senare år blivit bättre på att njuta brännvinet. Mycket tack vare restauranger och olika marknadsaktörer som ger tips om olika mat och dryckeskombinationer. Trots all ser man väl ännu människor som fryser ner spriten och kastar i sig nubben med ett aaaaahh, men dessa marodörer är väl räknade, eller?

”Åsså vi, åsså ja, åsså du, åsså dom,
Blott det sker uti fylleri
Kom och låt oss lustige vara
Dessa supar taga vi”

Detta är raderna från en supvisa som sjöngs vid begravningar i Hälsingland. Att sjunga till brännvin och skåla, det är vi duktiga på i Sverige. Traditionerna har funnits under flera hundra år och ritualen kommer från den tid då man skickade skålen med mjöd runt bordet. Var och sjöng en improviserad visa innan den gick till nästa person. Snapsvisan utvecklades i de högre stånden under 17-1800 tal och var i regel en känd visa som man lade egen text till, och ju mer populära visorna var desto fler texter. Inget land i världen har så många visor till brännvinet som vi och att inte sjunga till kräftorna och sillen är väl nästan otänkbart?

Traditionella kryddor och dess användningsområde som länge används inom folkmedicinen.

Anis ingår ofta i akvavit och anses ha kurerat oroliga magar.

Gullviva, ger en aromatisk smak av doftande gullvivor. Botar värk, är sömngivande och motverkar svindel.

Maskros, ger en mild smak med liten besk ton och användes som urindrivande medel (på tyska heter maskros Pisseblume), även mot magplågor, bristfällig menstruation och orent blod

Malört, den smakrikaste och mest beska kryddan. Välgörande för oroliga magar.

Kummin, Bra för matsmältning och mot gaser.

Johannesört, ger röd färg då den lakas ur alkohol. Har traditionellt används mot slaganfall sinnesjukdom och anses driva ut onda andar.

Fläder, botar förkylning, urinvägsinflammation och feber.

Fänkål, bra för syn, lugnande och alla former av magbesvär.

Dill, urindrivande, och anses ha magiska effekter.

Rönnbär, feber, halsont och mot förstoppning.

Rölleka ger en skarp smak men botar alla former av värk.

Pors, en av de äldsta kryddorna, smaksättare i öl och bra för dålig mage och förstoppning.

Skvattram, smaksättare i öl och har en lugnande effekt.

Angelika, lugnande effekt för mage och själ.

 

Källor

Den törstiges val Niclas Ericsson
Michel Jamais Destillerat