Sjörövardryck

Whisky i all ära, men sedan några år tillbaks har mörk rom blivit allt mer populär. Den som upptäckt drycken har funnit att rom har nästan lika stor spännvidd som maltwhisky och då oftast till ett lägre pris.

Ordet rom kan komma ur namnet på rummers, ett speciellt glas som holländska sjömän hade. En annan variant kan vara saccarum, det latinska namnet för socker. Oavsett ursprungsnamnet så användes ordet rumme officiellt första gången i skrift 1657. I spansktalande länder är ordet för rom, ron, i franska rhum och i engelsktalande rum. Andra namn som Nelson´s Blood, Kill-Devil, Demon Water och Pirate´s Drink förknippar dock drycken med vilda sjörövare som i sitt romrus mördar, slåss och kapar skepp fast vi andra med en klassisk Cuba Libre.

Att dricka jäst sockerrörsvin gjorde man redan i Kina och Indien redan under antiken och ett exempel på ett sådant vin var brum. Sockerrörsproducerad brum dracks även av folket på Malaysia för ett par tusen år. Marco Polo blev under en av sina resor i nuvarande Iran bjuden på ” ett mycket gott vin tillverkat av socker”.

1493 introducerades sockerrör till de Västindiska öarna av Christopher Columbus som i sin tur hämtat plantor från Kanarieöarna. Sockerrören trivdes utmärkt på de karibiska öarna och ganska snart fanns det hundratals plantager spridda på de olika öarna. Den första destillationen gjordes på en sockerrörsplantage redan under 1600-talet och troligtvis av slavar som upptäckte att melassen hade jäst till alkohol. Traditionen säger att det var på Barbados och spriten var inte känd för någon högre kvalité. I ett dokument från 1651 står det att den huvudsakliga rusdrycken de tillverkade på ön var rumbullion, alias Kill-Divil, och den var gjord på ett destillat av socker, ”en het, helvetes förskräcklig sprit”.

Efter rommens introduktion i Karibien spreds den populära drycken till de amerikanska kolonierna. Det första destelleriet startade 1664 på staten Island. Boston, Massachusetts hade sina destellerier tre år efter och rom kom att bli en av kolonialenglands största industrier. Som vanligt när en dryck blir populär kommer också ett missbruk. Romproduktionen ökade lavinartat och årskonsumtionen var hela 13,5 per person, då inräknat varje man, kvinna och barn. Efterfrågan på socker var stor i Europa under 16-1700 talet och man utökade produktionen främst i Karibien. En lönsam triangelverksamhet startade med slavar från Afrika, melass från Karibien och bomull från Amerika men upphörde 1764 i den så kallade Suger Act och gav sedermera upphov till den amerikanska revolutionen. Det påverkade inte rommens popularitet och när George Washington installerades 1789 insisterade han att få ett fat Barbadosrom. Upptäckten av den amerikanska whiskyn samt restriktioner gav sakta men säkert en mindre försäljning av rom från Karibien och ledde framöver att rom tappade sin starka marknadsställning .

Liksom whiskyn finns det en mängd olika smaker beroende från vilka delar av världen den är tillverkad. Om vi bortser Västindien så görs rom bland annat på Filippinerna i USA, Kanada, Österrike och Latinamerika.

Generellt finns två typer av rom, och dessa är rhum industrielle och rhum agricole .

Rhum industrielle görs av melass och är en biprodukt från sockerförädling och är den vanligaste typen. Man använder sig av de krossade sockerrören, stammar och fibrer som värms upp och centrifugeras till en mycket söt vätska. För att man ska kunna få lösningen att jäsa späds den med vatten och sockerhalten håller vid det laget ca 25 %. Man tillsätter jäst och jäser brygden till ca 8 % alkohol. Mellassvinet destilleras oftast i kollonpannor men det förekommer också att man destillerar ljus rom i potstills av samma typ som används i Skottland eller Frankrike. Ljus rom har en ganska neutral smak och denna sprit fatlagras bara under en kort till och kallas även ibland kubansk rom eller ”silver” rom och används nästan uteslutande i drinkar. Bacardi rom som tillverkas i Puerto Rico är den mest kända och världens största spritmärke En annan storsäljare är Havana Club.

Mörk Rom

Här kan man hitta massor av olika fatlagringar och tillverkningsmetoder. Mörk rom avnjutes med fördel outspädd, men det går bra att tillsätta en slatt vatten om man vill mildra alkoholen. Att knapra på en bit högklassig choklad är en fullständigt perfekt kombination och då gärna av västindisk typ. En del föredrar en god cigarr och vill man slå på stort rekommenderas exempelvis Cohiba -en äkta kuban .

Rhum Agricole tillverkas enbart av sockerrör och då också speciellt utvalda. Rören krossas och pressas försiktigt för att man ska få ut så mycket socker som möjligt. Därefter mäts sockerhalten och man spär ner vätskan till ca 20 % procents sockerhalt. Sockervätskan jäses till ca 5 % alkohol och man har fått något som liknar ett sockervin. Denna blandning destilleras till mellan 55-75% alkohol i potstills eller i pannor liknande man har i Frankrike då man tillverkar Cognac. Lagringen sker i begagnade fat vanligtvis bourbonfat från USA men även i begagnade vin och cognacsfat. Lagringstiden är vanligtvis mellan 3- 12 år men det förekommer längre lagringstider hos en del producenter. Färgen kommer mestadels från faten men man tillsätter även sockerkulör (E150) för att göra färgen djupare.

Martiniquerom anses vara den mest exklusiva och framställs genom mycket noggranna metoder. Man använder sig av ett eget kontrollsystem som är mycket strikt. Råvaran måste komma från godkända odlare, man har ett begränsat skördeuttag och man får bara skörda sockerrören under perioden från februari till maj då de är extra sockerrika. Spriten destilleras i franska destillationspannor alambic charentais, samma typ som man använder i Cognac. Denna rom är mycket bra, helt i klass med den bästa whiskyn eller cognac och lämpar sig inte till drinkar utan bör avnjutas i aromglas eventuellt med en skvätt vatten.

När den brittiska flottan på 1600-1700-talet seglade i medelhavet och Västindien delades det dagligen ut drycker i form av öl och rom. Anledningen var att man skulle stärka besättningarnas moral och för att minska sjukdomar i skeppen. Romransonen gav mycket negativa effekter på besättningen, dagliga slagsmål, fylla och bråk gjorde att Amiral Edward Vernon 1740 beslöt att ändra på romransonen. Istället för en ranson ren rom om dagen beordrade Vernon att spriten skulle spädas ut med vatten och citron för att undvika skörbjugg. Då amiralen ständigt och jämt bar en så kallad groghamrock (en sorts jacka som bars av alla officerare) och besättningarnas öknamn på honom var Old Grogg, fick den utblandade spriten namnet grogg. Traditionen levde i engelska flottan ända till 1970. Nelson Blood: Skröna eller sant? Vid slaget av Trafalgar där sjöhjälten Horatio Nelson stupade förvarades hans kropp i en tunna rom under transporten till England. Vid ankomsten upptäckte man att rommen var borta och att sjömännen borrat ett hål och druckit upp innehållet i tunnan. Man hade alltså druckit Nelsons blod. Historien tål att granskas men vissa historiker menar i stället för ordet skål ropar man ”Nelsons Blood!” För att hylla den gamle sjöhjälten.